Nu är jag äntligen tillbaka här igen. Vilket drag det varit! Barnbarnen tog ju sin beskärda del av fokus och energi, men det har även varit en hel del jobb. Sköna yogaklasser på mornarna och några svänga spelningar på kvällarna. Igår på strandcafeet på Fårö och imorse tog jag morgonbåten till saftlandet (som vi kallar det här på ön) för att nu ha en vecka i stockholm tillsammans med min Afro-dite systrar. Vi har repat idag och imorgon dags för Allsång på Skansen. Det ska bli otroligt kul. Nya glitterstassar uppsydda dagen till ära. På torsdag blir det schlagertema på Pridefestivalen och då ska vi såklart vara där och fira vårt 20-års jubileum av vår vinnarlåt "Never let it go" Sen... lämnar vi det gamla och blickar framåt. Ny singel kommer nämligen att släppas inom kort och det blir premiäruppträdande med den på nyhetsmorgon på söndag och den 15aug på "Lotta på Liseberg" Så nu jäklar kööööör vi. Kroppen känns ok, men jag hade ett liiitet bakslag förra veckan. Märker att jag är känslig och att jag får passa mig. Även om jag gör mycket så måste det fortsätta inom ramen för 50% ett tag till. Bara att backa när jag känner varningssignalerna. Blir liksom som förstadiet till utmattningssymptom. Blir låg och känner mig bakis (utan alkoholintag) och som att jag håller på att bli förkyld, typ och ont längs hela ryggraden. Men det går över om jag taggar ner direkt. Får nu låna en väninnas lägenhet i stockholm när hon är bortrest. Jätteskönt att komma hem och vara helt för mig själv. Sitter på hennes balkong när jag skriver detta. Härifrån kan jag se villaområdet där jag bodde innan jag flyttade till Gotland. Duvbo. Bodde där i 7 år. Det känns konstigt. Lite grumligt på något vis. Större delen av tiden jag bodde där var jag ju i klimakteriedimman och utmattningsdepression. Tänkte på den tiden när jag körde runt och letade parkering. Minns att min terapeut sa till mig; -"Måste allting vara så stort? Kan du inte gräva där du står? Jobba i mindre skala?" Jag försökte verkligen det. Att bygga mig en tillvaro i Sundbyberg. Skaffade lokal för min verksamhet, byggde även om ett rum i huset för att ta emot coachingklienter. Körde mina klasser på gym i närheten. Det funkade inte. Jag orkade helt enkelt inte. Kände mig otroligt misslyckad. Ändå älskade jag mitt hem. Det var en underbar sekelskiftesvilla som vi verkligen trivdes i. Lite villa villerkulla. Men när yngsta sonen flyttat och hunden dött blev det dags att gå vidare...Jag är expert på att blicka bakåt och bli nostalgisk. Sörja sånt som inte blev. Får sparka mig själv i rumpan och säga ok B, nu räcker det. Gå vidare!
