Det är så längesen jag sprang och även om jag vet att det förmodligen skulle vara skitjobbigt då jag både är tyngre och och har dålig kondis, så är jag otroligt springsugen. Dessvärre får jag vänta ett tag till då jag ska undvika stötar för skelettets skull under tiden jag äter kortison. Men att längta är bra. Det skapar motivation. Jag har aldrig varit särkilt bra på att springa. Min man har sprungit ca tio Marathonlopp och för 20 år sedan hade jag ambitionen att jag också skulle göra det. Ja inte tio, men ett iallafall. Jag lade upp min träning efter alla konstens regler. Hade ju de bästa av de bästa coacher runt mig. Gjorde syreupptagnmingstester mm på Sport och Testkliniken, som det hette då, för att skräddarsy min träning för att få optimalt resultat. Jag sprang tre gånger i veckan. Ett längre i väldigt långsamt tempo, ett medeldistans,snäppet snabbar, och ett intervallpass. Det var kul. Jag kom dock aldrig upp i att springa så långt som 4,2 mil vilket ett Marathon kräver. Första gången jag passerade 2 milagränsen så började min kropp att knorra lite. Höfterna började kännas stela vilket jag aldrig upplevt förut. Det var som att kroppen ropade; -Hallå, kan vi göra något annat nu?!!! En kullerbytta? knäböj? burpees ? vad som helst inte bara detta malande rakt fram. Jag är ju en sådan person som alltid brukar göra det jag har sagt att jag ska göra så det var ett ganska tufft beslut att INTE springa Marathon. Men, världen gick inte under och ingen brydde sig. Jag kunde fortsätta lufsa på och njuta av naturen utan prestation. Jag läste just om en person som kallar sig för mikrojoggare. Som har gjort det till sin grej att aldrig springa längre än 2,1km. Jag gick igång på det. Då kan man ju springa varenda dag. Man kan även låta bli att räkna kilometer och gå på klockan istället. Det gjorde jag för några år sedan då jag ville komma tillbaka efter min andra meniskoperation. Då gjorde jag ett upplägg som kom att bli stor succé både för mig själv och för personer som jag coachade. Det gick ut på att aldrig hålla på längre än en halvtimme varav hälften var löpning. Det såg ut så här; 5min gå som uppvärmning 5min lugn jogg-/ 2,5min gå 4min jogg/ 2min gå 3min jogg/ 1,5min gå 2min jogg/1min gå 1min jogg (snabbt) Sedan 3 min nedvarvning. Som ni ser är alltså vilan halva tiden av löpintervallet. Vet inte hur många glada tillrop jag fick för det upplägget.Att springa är naturligt för människan och något som vi absolut inte borde välja bort. Om vi ändå blir tvingade att göra det under en tid så borde strävan vara att komma tillbaka. Människan har ju bara två gångarter så det är väl synd att välja bort den ena i förtid. Att springa i flock, dvs lopp, är dock inte alls min grej. Jag vill helst vara själv, i naturen. Det är mer en meditation än en prestation. Men, jag peppar gärna andra att vara med i allahanda lopp om man går igång på det. Jag var dessutom ambassadör för Vårruset i 5 år. Ett riktigt lyxjobb. Fick turnera på 25 platser runt i Sverige under majmånad och möta våren från Malmö i söder till Östersund i norr. En underbar folkfest och dessutom älskar jag ju att "tugga asfalt" och vara på turné. Det har jag gjort under större delen av min artiskarriär. Men snart ska jag alltså bli Mikrojoggare! Det känns fräscht på något vis. Dessutom ger det mig ännu mer pepp att köra på med min styrketräning. För det rustar mig inte bara med starka ben och core. Det förbättrar faktiskt även flåset! Önskar er en fin helg!
