Smultron! Smaka bara på namnet. Det kan vara det vackraste ord jag vet, smultron. Idag har de fullkomligt exploderat. Ser ut att bli ett riktigt smultron år. Det lilla bäret som, vad jag vet, bara finns här. Det finns inte ens ett motsvarande namn på engelska. Förutom "wild strawberry" men det är ju faktiskt inte riktigt samma sak. De har fått sin färg nu, men ska nog inte plockas än, men de kommer vara perfekta till midsommar. Asså den doften och smaken... helt magisk. Det får nog bli en smultrontårta till helgen. Med marängbottnar och grädde. Kanske lite lemoncurd och lite hackad daim. Mums! Nu vill jag stoppa tiden. Det går alltid lite för fort. Från hägg till syren, rabarber, jasmin osv. Träffade en kvinna igår som inte fått tillbaka sitt lukt- och smaksinne efter coronan. Hon har däremot fått ett nytt luktsinne. Hon tycker i princip att allt (som hon tidigare älskat doften på) luktar bajs och avfall. Hon är dessutom kock och kan helt enkelt inte jobba som det längre. Så fruktansvärt trist. Förra helgen jobbade jag ihop med en blind man och jag träffade även Alexandra Charles, som är VD för 1,6miljonerklubben, var ögonsjukdom håller på att göra henne helt blind. Det både skrämmer och fascinerar mig, det här med vad som händer med oss när ett av våra sinnen försvinner. Alla har vi väl någon gång funderat över vilket vi skulle uppleva som värst. Synen? Hörseln? Känsel? Jag tycker det är jätteläskigt och livrädd för alla tre varianter. Men fascinerad över att när ett sinne försvinner så förstärks övriga och hur livet ändå kan fungera och vara meningsfullt och härligt. Min pappa jobbade för många år sedan som koreograf till en föreställning med en blind ensemble. En del helt blinda och några med liiiite syn. De gjorde ett steppnummer! Det var helt otroligt. Jag fattar bara inte hur de kunnat lära sig det. Tydligen hade de förutom att lyssna till rytmen, även hållit händerna på pappas fötter när han har instruerat stegen.Tänk er själva, att lära sig samt uppträda med ett steppnummer med förbundna ögon. Hela den showen började förresten med att publiken fick sitta i totalt mörker och inta en trerätters meny. Man hade ingen aning om vad man stoppade i munnen. Det var otroligt läskigt i början, men man vande sig. Showen började med musik i mörkret, sedan tändes ett stearinljus på scenen och så småningom blev det ett vanligt elektriskt scenljus. På ett sätt var det synd för det var en häftig upplevelse där i mörkret. Det var som en annan värld. Men å andra sidan ville man ju se showen. Vi, publiken fick ljus men artisterna var kvar i mörkret...Detta var vad ett litet smultron fick mig att tänka på idag. Snart blommar smultronjasminen. Egentligen heter den schersmin, eller Philadelphus Mont Blanc Om ni undrar var jag tar vägen då, så sitter jag förmodligen fastkedjad vid någon buske.
