Spretiga dagar och människor jagar! Det är precis som vanligt så här i avslutningstider och veckorna innan midsommar. Ja, som vanligt innan pandemin förstås. Undrar stillsamt om folk har glömt hur det brukar vara. Allt ska hända och allt ska bli klart. Det är fullt race och alla är som galna. Föräldrar har dåligt samvete för att barnen får gå på fritids hela dagarna när sommarlovet är i fullgång. Stressen är på topp och jag har ryckts med. Det blev helt klart lite för mycket sista tiden. Försöker säga nej och ha luft i agendan, men hur man än vrider så är ju arslet bak! Jag får ju inte göra för mycket. Jag är ju sjukskriven till 50% och de är sååå måna om mig på försäkringskassan och ringer och kollar mina arbetstimmar varje månad, så att jag inte förtar mig. De är väldigt angelägna om att jag ska komma tillbaka och vara fullt arbetsför så fort som möjligt. Tack för omtanken! Jag har förvissa en väldigt trevlig kontakt på "kassan" men man har ju hört rövarhistorier. Tycker det är trist att man ska behöva känna sig kriminell bara för att man för en gång skull är sjukskriven och har behov av att ta ut det man har rätt till och betalat skatt för hela yrkeslivet. Misstrodd liksom. Det är som ett jäkla förhör varje månad. Visst det finns de som utnyttjar systemet, men de kan väl för fasen titta på ens historia! Jag har varit sjukskriven 2 ggr tidigare i livet. En gång var pga utmattningsdepression. Tror det var 2016. Den tiden är så suddig så jag kommer inte riktigt ihåg. Det är inte lönt att vara sjukskriven som egenföretagare så även om man är sjuk gör man det inte. Nu med denna muskelreumatism så var det inget att snacka om. Jag kommer att bli frisk, men det tar tid. Jag har sagt till dem att min sjukdom inte kommer att anpassa sig efter försäkringskassans regelverk. Så de får göra sitt jobb så gör jag mitt, nämligen se till att göra min rehab, stärka upp mig och vila. Herregud, jag vill bli frisk så fort det bara går.Vem vill vara sjuk??? Har massor jag vill göra och kul projekt framåt. Tar blodprov varje månad för att sakta sakta sänka dosen av kortisonet. Gör man det för fort blir det bakslag och man får börja från början. Det vore förödande. Men tack. Tack försäkringskassan att ni påminner mig om att jag inte får göra för mycket. För även om jag inte "jobbar" så är det ju en massa logistik, trafik och fix som tar mycket på krafterna. Igår fick jag en liten förnimmelse av utmattningsyndromet. Jag märker det när jag plötsligt inte kan tänka längre än precis det jag har framför mig. Jag skulle ha gått på en konsert, men orkade inte. Åkte hem. Skulle försöka förbereda lite saker inför morgondagen. Packa väska osv. Det gick bara inte. Bara att lägga ner. Kunde heller inte blogga som jag hade tänkt göra. När jag hamnar i det läget blir också allt vad sociala medier heter superprovocerande så det är också bara att släppa. Egentligen började det redan i förrgår när jag tänker efter. Missade en radiointervju.Trots att jag hade full koll på att det skulle ske kl 14.45. Sååå pinsamt! Det var liksom första tecknet på att nu börjar det slira lite. Så nu bromsar jag. Prioriterar hårt. Istället för träning blev det just en skön massagebehandling av min sjukgymnast. Alltså massage! Det var alldeles för längesen. Jag är ju egentligen massageoholic. Kan lägga mina sista slantar på det. Resten av dagen blir lugn. Tjing! Tack försäkringskassan!
