Det är juni. Smaka på det varma runda ordet. Juni. Så vackert. Sommarens första månad. Så lovande, så förväntasfull. Jag känner mig precis likadan som jag alltid gör när juni omfamnar mig med alls sin prakt och ljuvliga dofter. Barnslig på något vis. Hur kommer det sig att man alltid går tillbaka till barndomen när det blir sommar? Spelar ingen roll hur gammal man blir. Jag sitter i bilen, min man kör, jag sitter i passagerarsätet. Sitter helt still. För om jag är helt still, inte rör mig så känner jag mig tidlös. Tittar jag ut längs vägen så ser allt precis likadant ut som när jag var 9 år eller 17 eller 35...Syrenerna.Same same. Doftar likadant. Men jag ska fylla 60 denna månad. Det är mindblowing samtidigt som det är självklart. Jag har ju varit med hur länge som helst! Men jag ska inte vara med för alltid. Det är också konstigt. Kanske är det därför jag blir mer och mer euforisk varje gång det blir juni. Jag måste njuta mer för varje år. Passa på liksom. Får inte missa något.När jag var 14 år konfirmerades jag här på Gotland. Inte allt för långt ifrån där jag nu bor. Det var en milstolpe i livet och där såddes fröet till min kärlek till denna plats. Ett frö som grott och vuxit sig så stort att det inte gick att göra annat än att flytta hit. Då och då återvänder jag till den lilla enkla kyrkan i Eke. Den är så liten. Måste ha varit en fattig socken när den byggdes, för den har inget stort tjusigt krucifix som hänger från taket, eller majestätiska mässingstakar. Bara ett pyttelitet enkelt i trä som står på altaret. Det finns 92 kyrkor på denna ö. Som alla är byggda före 1350! Snacka om tidlöshet.Kyrkorna står alltid öppna och jag smiter även in i andra kyrkor ibland. Gärna innan jag ska uppträda någonstans. Det är perfekt för att sjunga upp sig i. Den magnifika akustiken. Men även för att bara njuta av tystnaden. Meditera en stund. Man behöver absolut inte vara religiös för att meditera eller besöka kyrkor heller för den delen. Jag ser inte mig själv som religiös. Är i ärlighetens namn rädd för allt elände som religion ställer till med i världen. Fast jag vet, det är inte religionen i sig som är farlig. Det är vi människor som kan hitta anledning till krig i allt från sport till religion. Däremot ser jag mig som andlig. Ibland mer, ibland mindre uppkopplad. Det är inget konstigt. Det är som allt annat. Övning ger färdighet.När det blir junimånad byter jag från silver till guld. Då tar jag på mig min klackring jag fick av mamma när jag konfirmerades. Jo, jag har fått förstora den två gånger. Detsamma gäller gotlandsringen. Jag har också ett armband i guld som jag fick av mamma i Spanien när jag var 6 år. Med pärlor på. Det sitter på armen nu. Sista augusti byter jag tillbaka till silver. Så här har jag gjort i många år. Minns faktiskt inte när jag började, men det har blivit en "helig" ritual. Tidlös. Det är som att jag plockar fram mina årsringar från livets träd när jag tar fram guldsmyckena från min ungdom. Mitt livsträd är en vindpinad Martall på Ekstakusten och solnedgången som jag ser vareviga kväll är densamma som den varit varenda kväll i miljoners miljarder år. Det är ingen magi. Miraklet är jag, VI, just NU Här. En stund på jorden...
