Så sitter jag här nu, helt uttömd efter helgens konserter.Totalt slut, men nöjd och lycklig. Har varken hunnit eller haft ork att få upp adventsstakar eller julstjärnor som det var tänkt. Inte dammsugit heller. I bilen ligger all rekvisita och kostymer från showen. Orkar inte packa upp riktigt än. Jag njuter av att vara lite för mig själv, med den melankoli det oftast innebär när showen är slut. Det blev en helt fantastisk föreställning. Jag hade ju en vision och var hyfsat säker på att det skulle bli bra, men man kan ju aldrig vara säker på hur det landar hos publiken. Det jag är mest stolt över gällande årets konsert är den underbara VI-känslan vi hade i ensemblen. En kollega och vän till mig har en föreläsning som hon kallar Virus eller Vi-rus. Hur vi själva bidrar till att skapa miljön på t ex vår arbetsplats. Det Vi-rus som rådde på helgens arbetsplats var helt otrolig. Vi var 12 personer på scenen plus våra två fantastiska tekniker på ljud och ljus. 14 personer som lyfte varandra till helt galna höjder. Alla jobbade stenhårt. I fredags när vi repeterade var vi inte klara förrän närmare kl tolv på natten. Då hade vi hållit på sedan kl två på eftermiddagen, och då ska man veta att i princip alla har andra heltidsjobb. Det fanns inte tillstymmelse till pip eller gnäll. Bara pepp, glädje och proffsighet. Det vi lyckades åstadkomma tillsammans på så kort tid är egentligen inte görbart. Skulle aldrig funkat med en massa gnälliga divor till exempel. Men det här gänget...wow! Vi lyfte varandra och vi lyfte taket. När detta fenomen händer så förstår man att det går att flytta berg. Tyvärr har jag inte fått in några "riktiga" bilder ännu från föreställningen och själv hann jag inte ta upp mobiltelefonen på två dagar. Det var ett val jag gjorde för att kunna ha 100% fokus och närvaro. Men snart kan jag visa snyggare proffsbilder. Tills dess får ni hålla tillgodo med dessa; Amanda Hejbel, Karin Leoson och jag som tillsamman utgör scenkonstgruppen Hyss i ett nummer om julhetsen. Jag hade det stora privilegiet att sjunga opera tillsammans med världsviolinisten Emilio Estrada. Vi gjorde Andrew Lloyd Webbers requiem Pie Jesu tillsammans. Mera Hyss med en sketch och sång om mat och traditioner på julbordet. Som extra nummer blev det hawaiiansk julsång med Ukulele i Gotländsk andaIdag har det skickats en massa tack och lovord till varandra hit och dit. Från att vara uttömda till uppfyllda. Så mycket kärlek. Denna kraft kan vi nu sprida vidare och dela med oss av. Det är så det fungerar. ALLA behöver detta. ALLA har behovet att bli sedda. Att bli uppskattade. Vi MÅSTE bjuda varandra på detta. Inom alla branscher och genrer. Det är existensiellt. Det är den heliga graalen. Vi människor besitter förmågan att göra varandra bättre. Det här är bara ett exempel. Vi kan göra det i ALLA sammanhang om vi vill. Det är bara att aktivt välja den vägen. Att inte göra det är också ett val. / B
